nedräkningen börjar förstöra oss.
rädda mig precis i tid.
Godeftermiddag ni där, långt borta, framför era kvadratiska högupplösta skärmar som antagligen gör min hemska hy värre än den är, jag som så desperat försöker få bort alla torr hud och alla andra skavanker som visar sig. Att känna sig ful är inte det första man vill göra när man vakna på morgonen och skall spendera kommande trettio minuterna med spegeln. Minst en gång per vecka tvingas jag ändå ställa mig där och göra det bästa av det värsta utan hopp om lyckat resultat.
Tur är ju då att idag, inte var den dagen. För den var igår (helt jävla oviktigt). Idag har varit en toppen dag, jag älskar de där få dagarna som infaller lite mystiskt då och då, utan dem kunde man lika bra spenderat resten av sitt liv i en kammare långt borta i ett gammalt klocktorn lekandes med dockor tillsammans med Quasimodo.
Dagen började så smått med att jag vaknade till min tids (enligt mig då) trevligaste läte, en liten låt jag fann för några år sedan när jag tittade på tv och denna magiska trudelutt spelades i en av reklamerna. Jag älskar den så fruktansvärt mycket och min kärlek har tillhört den enda sedan dess. Efter det kom jag på mig själv med att jag för första gången på några veckor faktiskt kännt ett sug efter kaffe och till min stora förvåning var kaffet redan klart och nybryggt när jag steg ned för trappen. Mycket mer speciell var inte min morgon, men det gjorde så mycket. För övrigt har dagen bestått av en tretimmars lektion i tredeanimering vilket jag fann var jävligt intressant, så nu ska jag sätta mig och pilla klart med min överattraktiva snögubbe och sedan se klart min nya favoritserie; The Walking Dead.
Och förresten, för er som faktiskt läser det här, om exakt tjugosju dagar drar jag till andra sidan jorden för fyra veckors praktisk i Sydney, fuck ye.
slut för mig.
Från ful hy till Quasimodo, sedan morgonstunder och kaffe till teveserier. Min hjärna är sannerligen vidunderlig.
vidunderligt vacker varelse det där